Nej inte den sorten som är kall, jobbig och hal utan den sorten som glimmar, glittrar och gör vilken tjej som helst lycklig. Det spelar liksom ingen roll vad som ligger i exempelvis julklappen eller födelsedagspresenten. Står det Snö på lådan blir man sådär lycklig ändå.

Jag sitter och tittar ut på den soldränkta gatan genom mitt fantastiskt smutsiga fönster. Vilken underbar dag det kommer att bli! En riktig vårdag fast mitt i Januari. Nästan så man tror att vintern kanske, för att kompensera tidigare år, släppt taget och låtit våren komma tidigt. Men så lurad man förmodligen blir, lika lurad som att jag tror att jag har "massa dagar kvar" av mitt jullov. Sista riktiga dagen med ledighet kan man väl säga att jag har idag. Sedan helg och på måndag ringer klockan vid halv sex: Upp och hoppa! Dags att åka tåg!

...fast fortfarande kvar i Falköping. Staden som jag insett att jag har en slags hatkärlek för. Hatar den instängda känslan, att alla vet vilka alla är och att allt är väldigt förutsägbart. Men samtidigt älskar jag det som finns här. Så många fina människor som har en slags förförståelse och gemenskap inför varandra som inte finns i större städer. Nästan som ett gammalt par som kan avsluta varandras meningar.

Men jag har tagit ett litet steg, kanske till och med ett halvt steg, bort härifrån. Det måste ske stegvis för att inte skrämma upp den lilla flickan från landet i mig. Långsamt rör jag mig mot outforskade områden. Spännande och skrämmande men ändå rätt...

Som sagt är jag lite spänd över morgondagen. Det hör nämligen inte till vardagligheterna att jag klipper mig, inte hos frisör i alla fall. I svåra tider har Ida och jag klippt varandra med säkert lite halvbra resultat. Men det har varit gratis plus att vi har haft riktigt roligt under tiden. Sedan har jag varit i min egen lugg och kapat lite också. Halvsmart sådär kan man tycka i efterhand men de där dagarna när man bara velat spy på sitt hår har det känts som en bra idé.

Tjejer som har fint hår enligt mig har ofta hälften så tjockt hår som jag själv och precis lagom rakt. Ni vet, rakt men ändå lite vågor i. Så fint om ni frågar mig. Kan jag någonsin få sådant? Nej, bara om jag kanske köper en peruk eller rakar av mig allt och fixar extensions. Alltså inte ens något att fundera på.

Men det finns en räddning! Nämligen Shakira! Hon är nog den enda, men snyggt hår, som jag faktiskt skulle kunna efterlikna (i allafall i hårväg).

Bilden längst till vänster är skrämmande lik mig när jag somnat med blött hår. Ehm, nästan åtminstone... "Påminner" kanske är ett bättre uttryck än "skrämmande lik". I alla fall så borde det, tekniskt sett, vara möjligt för mig att också fixa frisyrerna till höger om denna. Inte sant?

Lite tunnare sådär men ändå ha volymen vid rötterna. Tänk vad mycket snabbare allting skulle gå om det inte var lika mycket hår! Färgen på bilden längst till höger är otroligt fin tycker jag också. Men den sa frisören att jag snällt fick vänta några år på, mitt hemmafärgade hår var tvunget att växa ut först tydligen. Ah, fick välja på det och att förstöra både min budget och mina få ickekluvna hårstrån.

Vi får se hur jag ser ut imorgon helt enkelt! Håll tummarna åt mig!

Hej snuttegull,
tänkte att det här var en sådan där dag då man verkligen måste försöka tänka på allt som är bra istället för att falla ner på den där jobbiga platsen som annars är så lätt att fastna i.

Så jag tänkte göra en listen lista på fem saker som varit bra idag:
1. Jag fick äntligen en klipptid imorgon och det verkar faktiskt som att inget kommer att komma mellan mig och saxen den här gången. Adjö alla kluvna toppar, hej lagom tjockt och glansigt hår! Det är min vision i alla fall och har varit i alla år, dock har den aldrig införlivats... Kanske imorgon?
2. Jag fick träffa mamma som jag inte sett på väldigt många dagar.
3. Jag har varit ute och gått två gånger vilket med all säkerhet är bra för min förslappade kropp.
4. Jag har solat och fått både D-vitamin och solbränna.
5. Jag har fått mer jobb inbokat.

Tänk vad lite positiva tankar kan göra? Dock känns det som att jag håller på att bli sjuk så 5:an kanske borde strykas...

Jag tänkte såhär. Varför förneka? Varför ens försöka liksom?
Innerst inne har jag nog alltid varit lite pryd, men nu ska jag då sannerligen skylta med det.
Tänkte mig denna, svart jacka, svarta jeans och svarta skor och någon lite roligare sjal. Typ brun. Vem behöver färg?

Det var längesen det skrevs något här. Igen... Min gamla fristad står här och bara samlar damm. Skulle man ta och försöka igen? Ge det en sista ansträngning?

Men ansträngning? Vem utför en ansträngning om man inte får något tillbaka för det? Jag jobbar för att tjäna pengar. Kanske även för att få lite erfarenheter. Jag pluggar för att lära mig saker och för att få ner det jag kan på ett papper. Jag städar för att det ska bli rent. Jag äter för att bli mätt. Jag bloggar för att...? Jadu?

Förut var det för att komma ifrån lite tror jag. För att få ut allt det där som ingen ville lyssna på där ute i bushen. Det är skönt att beskriva det man känner och i allafall tro att någon lyssnar på en.

Ska jag göra ett nytt försök? Isåfall blir det nog en ny blogg. Helt. Nu jävlar ska jag visa er allt otroligt bra som jag lärt mig på webutvecklingen... Naaat. Höhö.

Godkväll allesammans,

ännu en måndag och ännu en ny vecka. Varje dag kommer man längre från sommaren, värmen och grönskan och närmare höst, kallt och gråhet. Deprimerande? Jaaa...

Men idag har det faktiskt varit en riktigt fin dag. En sådan där perfekt sensommardag som man verkligen borde spendera utomhus. Vad gjorde jag då? Jo, var inomhus såklart! Idag har jag städat i stort sett hela huset samt plockat iordning en del i tvättstugan. Jag tyckte åtminstone att det blev riktigt bra. På eftermiddagen kom mitt hjärta på besök och vi tog lite kort. Vi åt kvällsmat och sedan åkte han hem och nu ska jag sova ensam för första gången på väldigt många dagar. Scary! Det är otroligt att man vänjer sig vid något så snabbt och inte kan vara utan det sen...

Imorses stod jag och väntade på att Ida skulle komma och hämta upp mig. Solen sken och jag tänkte att vi verkligen hade valt rätt dag till att plocka svamp. Klockan var tio och det verkade som att nästan varenda unge verkade börja skolan just vid den tiden. Det for förbi cyklar och mopeder så det stod härliga till. Alla så uppiffade och fina. Alla med noggrant påsatt smink och nya fräscha kläder från GinaTricot. Där stod jag i slitna gamla leggings, reakofta och gummistövlar som jag är säker på att jag hade redan som 12 åring. Mitt mål var inte en skoldag med skvaller, uppgifter och livfullhet, nej jag skulle ut i skogen och plocka svamp en vanlig torsdag.

Nu ska jag inte låta så negativ till just svampplockning eftersom jag tycker att det är både mysigt och meningsfullt men jag skulle hellre vilja "inte ha tid till svampplockning" på grund av att jag hade "sååå mycket prov och läxor".

När jag stod där kände jag mig gammal och tråkig. Kanske är det det man blir vid 19 års ålder och inte har en direkt mening av stiga upp. Det konstiga är att jag tyckte att jag var gammal redan när jag började gymnasiet. Hur gammal är jag inte nu då? Hur gammal kommer jag inte att vara när jag börjar högskolan och slutar den? Samtidigt som jag vill bli vuxen så kommer min "ungdom" tillbaka och spökar. Jag vill vara liten igen med allting framför mig! Jag vill köra moppe, handla nya kläder varje vecka och fnissa bara jag känner lukten av öl.

Ni som är så unga, ta vara på tiden! Ni som är som jag, hur känner ni? Och ni som är äldre, hur klarade ni er?

Hej allihopa!
Här sitter jag med smärre ryggvärk och med en fullkomligt förlamad hjärna. Jag har jobbat. Inte jobbat som i "jag har fått jobb" utan mer som "jag måste helt enkelt ha något att göra innan jag går under". Iallafall...

Tio i sex började dagen med att klockan ringde och förvånadsvärt nog så gick det helt okej att tvinga sig upp ur den varma sängen. Jag, pojkvännen och svägerskan åkte ut till det gamla hederliga målningsjobbet.

Allt var sig likt, förutom att bikinin hade bytts ut mot häpnadsväckande många lager tröjor, och jag fick många härliga återblickar på sommaren. Bara att lukta på Falurödfärg får mig att tänka sommar! Sommaren har knappt tagit slut och jag har redan börjat sakna den.

Snart ska jag bege mig till cancergrillen och förlänga den lilla uns av sommar som finns kvar. Vem kan motstå lockelsen när man till och med får ett sms där det står: NYA RÖR!

Nice 2010
Då var man iaf lite fräknig!

Jag har fått en liten bebis med som förmodligen ska kallas Cecilia. Bedöm själva hur mysigt det är att ha henne här hemma...

...säger jag till mig själv.

Som jag petat, pillat och svurit idag. Allt som har med webdesign har trots alla timmars nötande nästan lämnat min hjärnbalk. Det är otroligt vad fort man glömmer saker! Hur ska jag klara av att hoppa in på matten och fysiken när jag får för mig att börja plugga igen då kan man undra?

I allafall, där har ni svaret. Inget pluggande för mig iår. Kanske nästa år. Förhoppningsvis nästa år. Det blev ett sabbatsår trots att det kändes och känns fortfarande otroligt svårt att få jobb. Men som så många andra nyblivna studenter så kände jag att tanken på ännu en skolstart inte alls lockade. Dels på grund av skoltrötthet men även på att jag inte riktigt kommit på vad jag vill med mitt liv än. Men vadå? Jag är bara 19 år, än så är det väl ändå lugnt?

Så, för att riktigt hamstra inför detta år har jag jobbat i stort sett hela sommaren. Nu, två veckor in på skolstarten (ja, det datumet känns fortfarande viktigt) har jag verkligen börjat känns på hur det känns att vara arbetslös. Övervåningen här hemma har städats åtskilliga gånger, tvättmaskinen har gått i ett och jag har hunnit med både det ena och det andra. Men vad är meningen med det? Det saknar mening eftersom jag inte känner att jag kommer någonstans. Det finns inget håll att vandra åt förutom möjligen en hårdnackad hemmafru.

Så jag tänkte; mellan jobbsökande, städning och andra viktiga saker så ska jag börja skriva lite smått. Bara för att avreagera mig lite. Bara för att känna att jag behövs. Att jag har någon slags mening här i livet.


Så nu har jag förklarat varför jag bestämde mig för en comeback. Men nu när jag suttit här idag så har jag hittat en till anledning. Det är förjäkla kul att greja med bilder, photoshop och html-koder. Men det visste jag ju redan egentligen!

Välkommen tillbaka Emmie och alla härliga läsare!

Hej allihopa!
Fortsätter jag öka mina uppdateringar i den här takten så lär jag vara tillbaka med full kraft om sisådär tio år. Tills dess orkar ni väl vänta? Nej, men det här vårvädret får mig att bli så sugen på att blogga. Jag minns förra våren när jag precis har köpt min kamera och bara älskade att ta kort, fixa designen och sedan uppdatera. Det var mitt liv då.

Mitt liv nu består av Sex And The City, världens mest tjejiga serie som inte bara innehåller gråtfester som många andra "tjejserier". Ena stunden gapskrattar man, andra stunden tänker man efter och rätt som det är så ligger man där och grinar som en annan bebis. Underbart med alla växlande känslor måste jag säga! Jag kommer ihåg ett gammalt blogginlägg som jag skrev för mycket längesedan där jag diskuterade vem i SATC som jag var. Då skrev jag Charlotte och kände mig ganska säker i det valet. Kan säga att det ändrats ganska mycket på den fronten...

Vad mer händer? 2 månader till student, knappt... Två resor inbokade i vår: Nice och Magaluf. Äntligen får lilla Vartoftabon Emmie se lite av världen och dessutom uppleva G-krafter utan dess like. Känns riktigt lovande! Projektarbetet är ännu inte inlämnat, proven står i kö och jag har ingen aning vilka ubildningar jag ska söka. Imorgon är det Högskoleprov med, en dag då ganska mycket av min framtid kommer att förutbestämmas.

Nee, nu tog motivationen slut. Kul att några fortfarande hittar hit. Kanske jag hittar tillbaka till skrivandet en dag :)
Ha det så bra tills dess!

Jag och min kära Hiipakka vilse någonstans i dimman.

Hejsan allihopa :)
Satte på Lars Winnerbäcks "Ett sällsynt exemplar" och blev sådär jobbigt skrivsugen. Faktiskt har det hänt några gånger den senaste månaden att jag bara önskat mig en blogg. Men jag har ju en? Lite gammal design, extremt dåligt uppdaterad men ändå en blogg med ett händelserikt förflutet. Inte många som har det inte! Kanske är jag påväg tillbaka, kanske inte...

Just nu är det alldeles för mycket på schemat i allafall. För det första är det projektarbetet som ligger där och gnager om kvällarna. Sedan är det alla andra läxor, prov och inlämningar samt vänner och pojkvän på det. Då och då smyger sig även tankarna på framtiden in. Det är inte långt kvar nu och samtidigt som det ska bli himmelriket när detta är över så är man orolig över vad man ska göra. Jag vill ha ett jobb, jag vill tjäna pengar och sedan vill jag slösa ut alla pengar på minnesvärda saker. Är det inte det ungdomen är till för? Nu har jag satsat på skolan i 13 år, när ska jag få satsa på mina infall då? Kanske finns det rum för det om fyra månader...

Vad händer mer? Ja, nu är det sportlov och jag känner mig redan uppbokad. Dagen har jag ägnat till projektarbetet och jag har dragit slutsatsen att det finns alldeles för många sura och otrevliga receptionister här i sverige. Älskar ni inte felringande människor har ni valt fel jobb! Under lovet ska jag även hinne med att bättra på fräknarna, träffa diverse människor, åka till skövde med lilla mamma och eventuellt äta middag. Vi får se vad veckan utlovar...

Roligt att några fortfarande tittar in här faktiskt, även om jag gissar att de flesta bara klickar sig förbi i farten... Jag gillar er i allafall :)

Tills vi hörs igen, ha det fint!

Måste vara den finaste vintern på många år, men nu får det gärna bli vår...